I förra veckan åkte jag till Stockholm för att träffa det förlag som vill ge ut min bok.  Glad och nyfiken steg jag in i deras lokal och möttes av två män som genast började prata om hur det är att bli utgiven hos dem, vad jag kunde förvänta mig och att processen fram till utgivning då och då kan handla om en del gnissel.

– Inte alltid kommer vi att vara överens, menade den ena. -Vi kommer ibland att tycka olika men båda parter, du och vi, vill att boken ska bli fin och kommersiellt sälja, fortsatte han. 

Vi pratade vidare om texten, innehållet och bilderna.

– Det här är en handbok, sa den andre. – Och så ska vi också framställa den. De flesta bilder och illustrationer tilltalade honom och hans kollega, men INTE titeln Klädliv & kroppsglädje - om självacceptans, kläder och glasögon. En kort stund blev jag paff, jag som varit så nöjd med den. Tyckt att den sagt allt om boken.

Så tänkte jag till, kanske hade de en poäng? Titeln är lång. Ett antal gånger har jag sagt den högt för mig själv för att höra hur den låter. Sägs den långsamt och tydligt är den bra. Sägs den nervöst och lite hackigt när jag, till exempel, ska prata om bokens budskap inför andra, nja, då är den inte lika rolig.  Så genom att ta någon annans perspektiv får boken nu arbetsnamnet Klädliv, kroppsglädje & glasögon eller Öga för kropp & stil. Hjälp mig! Vilken titel gillar du som läser bäst?

På tåget hem tänkte jag på det här med att ta någon annans perspektiv. Att lyssna in den andres reaktioner har varit genomgående när jag skrivit. Skulle vilja säga att det, näst efter själva skrivandet, är det roligaste med hela den kreativa processen. 
Att öppna mailen med feedback på  manuset, från min  författarcoach Sofia Sivertsdotter har varit rena julafton, varje gång. Där har funnits konstruktiv kritik, ifrågasättande, idéer för nya uppslag och hejarop de gånger jag kört fast. Det är som att ha en Personal Trainer, PT. I mitt fall har Sofia varit den absolut bästa  Personal Brainer, PB, jag kunnat tänka mig.


Likadant har det varit de gånger jag samarbetat med fotograf Lisbet Spörndly och inredare och inspiratör Madeleine Gesar. De har hört vad jag önskat och tagit bilderna jag velat ha till en nivå jag inte trodde var möjlig. Deras bildkänsla är otrolig, precis som deras samarbete med varandra. Bildbevis kommer.

När jag sedan hade lyckan att stöta ihop med illustratören Jesper Holm kom ytterligare en annan persons  perspektiv fram. Jag kunde ha en tydlig idé om den beställda illustrationen och ur Jespers hand kom något helt annat. Jag blev jättenöjd. Han hade tolkat mitt perspektiv till sitt och berikat boken ytterligare.

Nu är en ny fas i antågande. Genom att säga ja till förlaget kommer deras perspektiv på boken att bära frukt.
Och jag kan inte säga annat än att jag ser framemot det.

P.S Blir du inspirerad av Sofia på Goodliness,  passa på att anlita henne nu. Den 1 juli släpper hon verksamheten på hemsidan och går över till mer författande och föreläsningar. Dröj, inte! Passa på att ta någon av hennes E-kurser.  
 

Hur kom det sig att jag började tro att jag skulle kunna skriva en bok? Ja, inte vet jag. Eller gör jag det?
Det började med alla dessa ord som skrevs ner när livet behövde förstås. Under många år. Pennan och senare tangentbordet blev kanalen till tröst, förståelse och roande av mig själv. Ibland andra. Men mest roade jag och tröstade mig själv.  Förståelsen kom på köpet.

Först är bladet tomt. Sedan kommer orden genom fingertopparna. Ibland känns det som om de inte ens går över hjärnans lober. Det är som om inspirationen kommer från ett spännande ställe utanför mig. Känner du igen det? Det är lite som att meditera. I tystnaden når jag till något jag inte varit medveten om tidigare men som alltid funnits där och väntat. 

För mig är skrivande oftast lustfullt, i alla fall när orden flyter på. När jag går tillbaka till texten kan det bli krångligare. Då börjar handarbetet. Vilka ord ska bort? Vilka upprepar jag alltför ofta? Stämmer grammatiken? Vilka avsteg kan jag göra? Att skriva är som att dansa. Inspirationen är musiken. Jag lyssnar till den och tolkar  med fingrarnas rörelse över tangentbordet. Ibland håller jag inte takten och tar felsteg men det gör inget.

Åter till det här med boken som kommer att heta Klädliv & kroppsglädje - om självacceptans, kläder och glasögon
Hur började det? Igen, jag vet inte riktigt hur det gick till, mer än att jag för dryga året sedan bestämde mig för att skriva åtminstone tio minuter varje dag, ofta på morgonen före arbetet. Jag ville ta min längtan på allvar. Inte bara tänka sen, då ska jag börja. Tio minuter är tio minuter, inget annat. Efter några månader hade jag fått in vanan. Jag längtade efter att få sätta mig ner och skriva några ord före dagens arbete. Ibland kom flytet, ibland kom det bara nonsens ur fingrarna. Det kvittade. Så småningom började jag ana ett mönster. Orden började handla om kroppen som hela tiden pratar med oss men som vi inte alltid klarar av att lyssna på. Och nu är boken skriven och ett förlag har tackat ja att ge ut den.

Varför skriver jag då? Tittar för en stund ut på träden i parken. Händerna får vila. Så blir det tydligt:

Jag skriver för att jag älskar att kommunicera med inspirationen som finns inom mig men också i något mycket större.

I något vi alla delar.