Vissa dagar påverkar, ni vet vad, mina tankar mer än andra. Andra dagar lever jag bara på, gör det jag ska och håller mig undan djupdykningar i C-tankar. Tittar inte ens på nyheterna. Då vandrar jag ute skog och mark medan jag går inåt och tänker annat. Ute är det uppenbart att det är vår och aldrig har den väl gått på så utan tvekan som i år. Det är som om knopparna brister utan att göra ont, innan vi ens hinner blinka. Det är som om naturen vill säga oss att livet går vidare trots allt.
Men inte för alla. När dödsbudet kom för en av mina allra bästa chefer genom tiderna, Gingen, blev jag påmind om vår korta vandring här på jorden. Han blev 67 år och dog av Covid-19. Man ska inte dö så ung. Det ska vara många år kvar att leva. Men så blev det inte för Gingen. Hans familj får gå vidare utan honom, i alla fall i den här världen där vi är. Finns en tid och ett liv efter döden? Vi är många som undrar och gärna  vill tro det, vi som vill möta dem vi mist.
Jag skriver på ny bok. Eller rättare sagt, den skriver mig. Många år har den ruvat inom mig och nu ska den ut. Mina döda döttrar Thea och Tove som dog för snart 24 år sedan höjer sina röster och vill höras. Boken kommer att heta Bomullssystrar, för att sorgen efter dem är inlindad i bomull.
Jag vet att om man är verklighetsanpassad brukar man inte höra ifrån dem som gått vidare. Men det gör jag, genom orden, fantasin och tangentbordets bokstäver. Den upplevelsen unnar jag alla som mist någon. Jag är säker på att det inte bara är min fantasi som får mötena att ske, för det är jag djupt tacksam. Jag är också säker på att boken kommer att kunna ge hopp till andra som varit i en liknande situation där åren gått eller kanske precis nyss nåtts av dödsbudet. Den smärtpunkten vi alla vill slippa men som når oss på olika vis kan bilda grogrund för ny tillit i livet hur osannolikt det än låter.
Så här beskrivs boken: Bomullssystrar är en livsberättelse och reflektionsbok där författaren för ett samtal med sina döda döttrar, Thea och Tove, som återuppstår i orden. Hon varvar frånvaro- och närvaroscener med varandra. I frånvaroscenerna pratar hon med döttrarna och återger andliga möten i livet som blir till grogrund att leva och växa som människa. I närvaroscenerna kommer döttrarna till liv i en fiktiv verklighet. 
Oj, oj, oj, det blev djupsinnigt så här på söndagskvällen. Men ni som känner mig vet att det inte är någon fara. Imorgon blir det ögon för hela slanten. De ska ju också se.

Fotot (som är taget från nätet) föreställer de fantastiska bergsformationerna i Meteora i Grekland. En sommar för 15 år sedan besökte jag en bergsby där man är nära himlen.  

Jag brukar säga att jag trivs bäst i mitt eget sällskap, framför datorn med orden som kommer ur fingertopparna. Min delvis introverta läggning ger mig en upplevelsevärld inom mig som brukar räcka långt. Men nu, när jag har ett överflöd av egentid på kammaren, i vår lägenhet framför datorn, åh, vad jag längtar till människorna.
Jag längtar efter närvaro med mina föräldrar som tar karantänråden på allvar och håller sig hemma, med dagliga promenader men inga besök på stan eller i affärer. Då och då, när jag levererar mediciner, frukt eller något annat som saknas står jag på behörigt avstånd från deras balkong på nedre botten och vi pratar en stund i vår-blåsten. Nu är jag tacksam över att de bor längst ner och inte fem våningar upp. Hej, mamma och pappa, jag saknar er.
Jag längtar efter kunder i butiken. Nu när det inte är fullt upp med att hinna med allt blir varje möte med kunden viktigt. Det var det tidigare med, men inte lyckades jag ta in det då, varje gång. Men nu.
Hej, kunder, jag saknar er och är tacksam för er som kommer till oss på Rediviva Optik.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter pärlhöneträff hos Annica på Pirum. Ruth och alla ni andra, ni vet vad jag pratar om. Jag längtar efter middagar med alla våra vänner. Jag längtar efter frukostar efter yogan med Helena. Jag längtar till och med efter stora fester med massor av folk som tidigare inte alls brukade vara min kopp av te. Men nu, nu vill jag åka på livekonserter. Jag vill dansa bland danssugna på ett trångt dansgolv med hög musik.  Jag vill träffas och prata länge, diskutera livet, bara vara, dansa och njuta av samvaro. Hej Lina, jag saknar dig.
Hej, alla andra mina vänner, ni vet vilka ni är, jag saknar er med. Jag vet att ni finns och vi hörs av men nog vore det kul att ses? Bara så där spontant. Men det är bäst att låta bli ett tag till, eller hur.
Jag saknar mina bröder som inte bor längre bort än i Stockholm. Men till Stockholm åker man inte längre till om man kan låta bli. Hej Markus och Thomas och alla syskonbarn, Nina och Micke, jag saknar er. Jag saknar till och med syskongnabbet, ni vet. Tänk vad kul det blir att mötas hela familjen till middag. Hej, hela familjen jag saknar er. Dig med, Ida!
Åh, vad jag saknar att få åka till Forsvik i påsk och hälsa på vännerna i Bolagshuset. Hej Lotta, jag saknar dig och hela din familj, Malin och Peter med och Laila och Bernt förstås. Men vi stannar självklart hemma. Vi vill inte vara de som ställer till det för vården. Där är svårt som det är. Heja er inom vården. Jag står inte på balkongen och klappar men som jag beundrar er uthållighet och professionalism.
Jag längtar efter att hälsa på dottern och mågen i Örebro. Hej Hanna och Jonas, jag saknar er. Vilken tur att vi hann fira din födelsedag där i slutet av februari innan allt drog igång och vi alla började ta in hur det är.
Det här är som att vara sjuk. Tanken som snurrar i huvudet är” Sen när jag är frisk då ska jag uppskatta min hälsa i varje andetag. Låt mig bara bli frisk”. Likadant nu. När det här är över då ska jag aldrig klaga på stress eller att tiden inte räcker till. Då ska jag alltid vara närvarande och njuta av allt. Tror ni mig?
Jag minns hur tankarna gick när jag förlorade Thea och Tove, mina tvillingflickor som dog och föddes för snart 24 år sedan. Varför?  Inte jag, Jag vill inte. Låt mig slippa! Känslan av maktlöshet och sorg tog över. Nu har jag en märklig glädje och nytta av de erfarenheterna. Jag vet redan att allt kan förändras på en sekund att allt inte längre blir som jag trott det skulle bli. Det är livsförutsättningar som vi oftast inte låtsas om att de finns. Vi söker tryggheten, det familjära, det vi är vana vid istället för att ta in att livet alltid är föränderligt.
Jag tänker ofta på vad jag kommer att ta med mig av det vi upplever nu. Jag är märkligt nog inte orolig. Är mer  problemlösningsorienterad, ja, men inte orolig. Det är en skön känsla för en som kan oroa sig, fråga min dotter.
Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Vem kan jag bry mig om och hjälpa? Vilken information ska jag sprida? Min upplevelse är att medmänskligheten har fått sig en skjuts uppåt. Vi är så illa tvungna. Vi går från ego till något som allt mer liknar solidaritet.
Hej, Anna, min författarvän som jag aldrig träffat IRL men så många gånger i kommentarer i våra böcker som skrivs och nu senast online på  yogan som du leder från skärmen. Jag saknar vår skrivarträff som får vänta, men snart, alldeles snart ses vi på riktigt när vi ska ha skriva i Forsvik, vandra i bergen i Tiveden och äta gott. Jag vill också klättra i berg och lyssna på jorden och stenarnarna så där som du gör. Alldeles snart ses vi! Det är bara en pandemi som ska passera först. 
Tur ändå att jag bor ihop med den mest sociala, extroverta av dem alla. Niklas, jag saknar inte dig och det är då för väl.  Trots allt får jag min dos av samvaro. Vi har roligt ihop, när vi umgås eller bara är på var sitt håll här hemma. 
Men hej alla andra jag känner, vad jag saknar er. Tur vi kan ses över nätet, online och per mess.
​När det här är över, lova mig att vi ställer till en riktigt stor brakfest, inte en AW eller Afterski utan en hejdundrande AfterC som håller på in till småtimmarna. .
Och då, Eva, lovar jag att hålla mig vaken hela  natten och lämna dansgolvet sist.
​Foto: Lisbet Spörndly