För 5 år sedan hittade jag till Eva Marias blogg Rensa ut  & Lev livet lättare. Hon hade en köpstoppsutmaning som jag följde. Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. För ett tag sen bjöd hon in mig att gästblogga. För några dagar fick jag äntligen till några ord. In och läs mitt inlägg och alla bra rensa ut-råd Eva Maria ger här. Kan också varmt rekommendera hennes bok. Den kan du låna på biblioteket eller köpa eget ex här. 

Hur ska man tänka när man lägger eller delar poster på sociala medier?  Här kommer min krönika på ämnet.
Läs om tips från Jasmin Yaya. 

Vissa dagar påverkar, ni vet vad, mina tankar mer än andra. Andra dagar lever jag bara på, gör det jag ska och håller mig undan djupdykningar i C-tankar. Tittar inte ens på nyheterna. Då vandrar jag ute skog och mark medan jag går inåt och tänker annat. Ute är det uppenbart att det är vår och aldrig har den väl gått på så utan tvekan som i år. Det är som om knopparna brister utan att göra ont, innan vi ens hinner blinka. Det är som om naturen vill säga oss att livet går vidare trots allt.
Men inte för alla. När dödsbudet kom för en av mina allra bästa chefer genom tiderna, Gingen, blev jag påmind om vår korta vandring här på jorden. Han blev 67 år och dog av Covid-19. Man ska inte dö så ung. Det ska vara många år kvar att leva. Men så blev det inte för Gingen. Hans familj får gå vidare utan honom, i alla fall i den här världen där vi är. Finns en tid och ett liv efter döden? Vi är många som undrar och gärna  vill tro det, vi som vill möta dem vi mist.
Jag skriver på ny bok. Eller rättare sagt, den skriver mig. Många år har den ruvat inom mig och nu ska den ut. Mina döda döttrar Thea och Tove som dog för snart 24 år sedan höjer sina röster och vill höras. Boken kommer att heta Bomullssystrar, för att sorgen efter dem är inlindad i bomull.
Jag vet att om man är verklighetsanpassad brukar man inte höra ifrån dem som gått vidare. Men det gör jag, genom orden, fantasin och tangentbordets bokstäver. Den upplevelsen unnar jag alla som mist någon. Jag är säker på att det inte bara är min fantasi som får mötena att ske, för det är jag djupt tacksam. Jag är också säker på att boken kommer att kunna ge hopp till andra som varit i en liknande situation där åren gått eller kanske precis nyss nåtts av dödsbudet. Den smärtpunkten vi alla vill slippa men som når oss på olika vis kan bilda grogrund för ny tillit i livet hur osannolikt det än låter.
Så här beskrivs boken: Bomullssystrar är en livsberättelse och reflektionsbok där författaren för ett samtal med sina döda döttrar, Thea och Tove, som återuppstår i orden. Hon varvar frånvaro- och närvaroscener med varandra. I frånvaroscenerna pratar hon med döttrarna och återger andliga möten i livet som blir till grogrund att leva och växa som människa. I närvaroscenerna kommer döttrarna till liv i en fiktiv verklighet. 
Oj, oj, oj, det blev djupsinnigt så här på söndagskvällen. Men ni som känner mig vet att det inte är någon fara. Imorgon blir det ögon för hela slanten. De ska ju också se.

Fotot (som är taget från nätet) föreställer de fantastiska bergsformationerna i Meteora i Grekland. En sommar för 15 år sedan besökte jag en bergsby där man är nära himlen.  

Jag brukar säga att jag trivs bäst i mitt eget sällskap, framför datorn med orden som kommer ur fingertopparna. Min delvis introverta läggning ger mig en upplevelsevärld inom mig som brukar räcka långt. Men nu, när jag har ett överflöd av egentid på kammaren, i vår lägenhet framför datorn, åh, vad jag längtar till människorna.
Jag längtar efter närvaro med mina föräldrar som tar karantänråden på allvar och håller sig hemma, med dagliga promenader men inga besök på stan eller i affärer. Då och då, när jag levererar mediciner, frukt eller något annat som saknas står jag på behörigt avstånd från deras balkong på nedre botten och vi pratar en stund i vår-blåsten. Nu är jag tacksam över att de bor längst ner och inte fem våningar upp. Hej, mamma och pappa, jag saknar er.
Jag längtar efter kunder i butiken. Nu när det inte är fullt upp med att hinna med allt blir varje möte med kunden viktigt. Det var det tidigare med, men inte lyckades jag ta in det då, varje gång. Men nu.
Hej, kunder, jag saknar er och är tacksam för er som kommer till oss på Rediviva Optik.
Jag längtar efter mina vänner. Jag längtar efter pärlhöneträff hos Annica på Pirum. Ruth och alla ni andra, ni vet vad jag pratar om. Jag längtar efter middagar med alla våra vänner. Jag längtar efter frukostar efter yogan med Helena. Jag längtar till och med efter stora fester med massor av folk som tidigare inte alls brukade vara min kopp av te. Men nu, nu vill jag åka på livekonserter. Jag vill dansa bland danssugna på ett trångt dansgolv med hög musik.  Jag vill träffas och prata länge, diskutera livet, bara vara, dansa och njuta av samvaro. Hej Lina, jag saknar dig.
Hej, alla andra mina vänner, ni vet vilka ni är, jag saknar er med. Jag vet att ni finns och vi hörs av men nog vore det kul att ses? Bara så där spontant. Men det är bäst att låta bli ett tag till, eller hur.
Jag saknar mina bröder som inte bor längre bort än i Stockholm. Men till Stockholm åker man inte längre till om man kan låta bli. Hej Markus och Thomas och alla syskonbarn, Nina och Micke, jag saknar er. Jag saknar till och med syskongnabbet, ni vet. Tänk vad kul det blir att mötas hela familjen till middag. Hej, hela familjen jag saknar er. Dig med, Ida!
Åh, vad jag saknar att få åka till Forsvik i påsk och hälsa på vännerna i Bolagshuset. Hej Lotta, jag saknar dig och hela din familj, Malin och Peter med och Laila och Bernt förstås. Men vi stannar självklart hemma. Vi vill inte vara de som ställer till det för vården. Där är svårt som det är. Heja er inom vården. Jag står inte på balkongen och klappar men som jag beundrar er uthållighet och professionalism.
Jag längtar efter att hälsa på dottern och mågen i Örebro. Hej Hanna och Jonas, jag saknar er. Vilken tur att vi hann fira din födelsedag där i slutet av februari innan allt drog igång och vi alla började ta in hur det är.
Det här är som att vara sjuk. Tanken som snurrar i huvudet är” Sen när jag är frisk då ska jag uppskatta min hälsa i varje andetag. Låt mig bara bli frisk”. Likadant nu. När det här är över då ska jag aldrig klaga på stress eller att tiden inte räcker till. Då ska jag alltid vara närvarande och njuta av allt. Tror ni mig?
Jag minns hur tankarna gick när jag förlorade Thea och Tove, mina tvillingflickor som dog och föddes för snart 24 år sedan. Varför?  Inte jag, Jag vill inte. Låt mig slippa! Känslan av maktlöshet och sorg tog över. Nu har jag en märklig glädje och nytta av de erfarenheterna. Jag vet redan att allt kan förändras på en sekund att allt inte längre blir som jag trott det skulle bli. Det är livsförutsättningar som vi oftast inte låtsas om att de finns. Vi söker tryggheten, det familjära, det vi är vana vid istället för att ta in att livet alltid är föränderligt.
Jag tänker ofta på vad jag kommer att ta med mig av det vi upplever nu. Jag är märkligt nog inte orolig. Är mer  problemlösningsorienterad, ja, men inte orolig. Det är en skön känsla för en som kan oroa sig, fråga min dotter.
Vad kan jag göra? Vad kan du göra? Vem kan jag bry mig om och hjälpa? Vilken information ska jag sprida? Min upplevelse är att medmänskligheten har fått sig en skjuts uppåt. Vi är så illa tvungna. Vi går från ego till något som allt mer liknar solidaritet.
Hej, Anna, min författarvän som jag aldrig träffat IRL men så många gånger i kommentarer i våra böcker som skrivs och nu senast online på  yogan som du leder från skärmen. Jag saknar vår skrivarträff som får vänta, men snart, alldeles snart ses vi på riktigt när vi ska ha skriva i Forsvik, vandra i bergen i Tiveden och äta gott. Jag vill också klättra i berg och lyssna på jorden och stenarnarna så där som du gör. Alldeles snart ses vi! Det är bara en pandemi som ska passera först. 
Tur ändå att jag bor ihop med den mest sociala, extroverta av dem alla. Niklas, jag saknar inte dig och det är då för väl.  Trots allt får jag min dos av samvaro. Vi har roligt ihop, när vi umgås eller bara är på var sitt håll här hemma. 
Men hej alla andra jag känner, vad jag saknar er. Tur vi kan ses över nätet, online och per mess.
​När det här är över, lova mig att vi ställer till en riktigt stor brakfest, inte en AW eller Afterski utan en hejdundrande AfterC som håller på in till småtimmarna. .
Och då, Eva, lovar jag att hålla mig vaken hela  natten och lämna dansgolvet sist.
​Foto: Lisbet Spörndly

Ord har alltid roat mig. Ibland vet jag inte ens var de kommer ifrån. Ända sedan jag var liten har jag skrivit berättelser och uppsatsskrivningen i skolan var mitt favoritämne. Det var som om orden hade bråttom. Inte alltid formerade de sig som jag ville men ut kom de. Huller om buller. Hade lyssnaren tur fanns en början, mellandel och ett slut. Sluten var alltid svårast att få till. De hade en tendens att bli abrupta.
Orden har räddat mig i stunder när livet varit tungt. Orden har alltid inspirerat mig. Mest de skrivna faktiskt. Talade ord har också sin funktion men de skrivna blir ofta så självklara. Från började roade mig ordflödet mest. Allt mer fascinerar mig ordhantverket. Orden spills ut som på en pannå som sedan blandas ihop i olika färger, former, meningar och stycken. Jag målar med ord.  
Tycker du om att skriva? Vill du följa din längtan och ta den på allvar? Då har jag ett bra tips till dig. Gå in på Sofia  Sivertsdotters hemsida. Här finns en brunn av livsvisdom och enkla råd att följa. Här finns skrivkurser och skrivretreater och alla hennes böcker att beställa. Det skulle inte förvåna mig om du blev lika inspirerad som jag av henne och det hon skriver. 
Fotot ovan kommer från hennes nya hemsida. 

Här kan du lyssna till Katarina Althin och mig när vi pratar stil på näsa och kropp. Optikerpoddens Jonas Upphagen intervjuar och blir stilinspirerad. 

På scen på Optikmässan i Kista berättade stylisten Katarina Althin och jag om de olika stiltyperna dramatisk, kreativ, klassisk och naturlig. Bara med några enkla klädbyten fick publiken av optikerassistenter och optiker  en känsla av varje stil.  Solglasögon utvalda på mässan blev pricken över i:et.
Budskapet med stort B var: Tänk helhet! Stylisten ser glasögon som accessoar, tvärtom är det för optikerassistenten och optikern där kläderna är accessoarerna. Låt oss ta varandras perspektiv. Optikerassistenten/optikern behöver inte vara klädexpert/modeorakel men ta samtalet med kunden.  Våga fråga: 

Vem är du? Vad vill du vara? Vill du piffa eller tona ner? Vilken stil vill du förstärka? 

Fråga även vilken jobbstil, en hemmastil och en  feststil kunden har.

Foto: Tack till  Lina Börjesson som gick  två  steg bakom hela mässdagen, men var två  steg före i tanken och visste vad som skulle komma att behövas, så att Katarina och jag kunde ha 100 fokus på framträdandet. Tack!
​

Optikern och stylisten krokar arm.

Dramatiska stilen med bågar från Vanni. Tack för lånet Tina på C-design. Sedan kom kreativa stilen med bågar från Sabine B. Till den klassiska stilen bar Katarina en Jackie O-båge från Longchamp. De naturliga solbrillorna kom från Rodenstock. 

Igår blev jag förälskad i Skåne. Men så hade jag allra bästa guiden också, stylisten Katarina Althin från Helsingborg.  Katarina och jag kommer att stå på scenen på Optikmässan nu på lördag.  En bättre scenkompis kan jag inte tänka mig. Ni som följt mig ett tag vet att jag alltid inspireras av hennes generositet, mod och tillit, förmåga att nyskapa och ta nya steg och roliga humor. Hon är en trygg och spännande på samma gång. Som igår...Jag åkte ner till Helsingborg för att sitta framför datorn och finslipa manus hela dagen trodde jag... Nej nej, det blev branta upp- och nervandringar vid Josefinelust, hundpromenad i Kullabygden, god sillamacka och alkoholfri öl i Mölle, inköp av finaste grönsakerna hos skånebonden, blixt och dunder längs kusten över till Helsingör,  massor av prat om högt och lågt och så förstås fokus på att optikerkolleger och optikerassistenter ska få det lika kul och inspirerande som vi hade det i Skåneland igår. Här kan du läsa Katarinas blogginlägg Vi jobbade ute igår.
​Är du på Optikmässan på lördag kom till mässscenen till kl 14. 

– Sir, I like your glasses! ropar taxikillen till min bror, när vi är på väg att kliva in i gula caben vid Newark Airport. Efter en lång väntan i immigrationskön har vi äntligen fått vårt bagage och vill åka så snart vi kan från en av världens kanske tråkigaste flygplatser.
En snabb taxi tar oss till hjärtat av Manhattan. Med nedvevade rutor blåser bilen förbi ytterområdena. Mina stackars redan torra och svidande ögon vill helst bara blunda men jag kan inte annat än storögt titta ut. En stor reklamskylt swishar förbi: You don´t get a medal for trying. You get it for results. Så amerikanskt tänker jag när vi kör ner under Hudsonbukten i den längsta tunnel jag någonsin åkt igenom. 
Och där dyker Manhattans skyskrapor upp i framrutan. Det är nu jag förstår vad Lasse, min personliga tränare, menade när han sa: 
– Bli inte förvånad om du får nackspärr av allt tittande uppåt. 
Det är första gången i New York och jag är inte den första och inte heller den sista som känner hur hakan faller ner. Jag kan inte hålla igen utropen. 
Wow. Oj, oj, oj. Men så höga skyskrapor. Vi passerar de olika gatorna i nummerordning. Med ens är vi på Broadway och ser sedan Times Square till vänster. 
Taxifärden fortsätter.
– Titta där ligger College of Optometry, kvittrar jag förtjust till bror när vi svänger höger vid Bryant Park. 
Så världsvan som han är med storasyster som resesällskap väser han.
– Försök vara lite cool, åtminstone en stund, syster.
Lätt att säga, tänker jag som sakta men säkert börjat ta in en av världens metropoler. Trots att jag har fördomar, bilder från amerikanska serier, oro för höga ljud, allt förmodat kaos och alla människor överallt i huvudet är jag redan fast. 

New York tar mig med storm redan vid åsynen av Manhattans skyline. När taxin stannar utanför 34-våningshuset på East 46th Street är det som att kliva in i en amerikansk film. Vi blir mottagna av lobbymannen som artigt öppnar dörrarna och undrar vilka vi ska besöka. Hissen upp till 29:e våningen knirkar och låter. Korridoren utanför är klädd med heltäckningsmatta. Vi ringer på. Ingen öppnar. Vi hinner börja fundera. Var är de, vår New York-familj? De vet ju att vi är på väg. Men plötsligt hoppar hela hopen fram. – Välkomna till New York, utropar mellanbror, vår svägerska och barnen. Vi stiger in i lägenheten och känslan av att få känna sig som hemma på Manhattan är obetalbar. Utanför fönstret tornar ännu högre skyskrapor upp. Vi tar hissen upp till takterassen och ser Chrysler Building till höger och längre bort ändrar Empire State Building färg från blått till lila till gult. Det är magiskt med alla ljus, dofter och ljud i natten. Vi ser ut över East River och söderut anar vi den nya World Trade Center-skrapan. 
Vi är här för att umgås med familjen, fira födelsedagar, titta på storstaden, och gå, gå och gå. Svägerskan arbetar för UNICEF så dit hoppas jag få komma och titta, även FN vill jag besöka. Vi ska fira hennes födelsedag med afternoon tea at Tiffanys. 
Vi ska äta på en brasiliansk krog som heter Plataforma där det ena grillspettet efter det andra kommer att avlösa varandra. En annan kväll tar vi en VIA-taxi som kör oss till den italienska restaurangen Ciccios på 190 Sixth Street i SoHo. Där äter vi den godaste pastan. 
Jag vill även hitta till några annorlunda optikbutiker. Jag tar kontakt med kollegan Åsa Wikström på City Optik i Stockholm över Messenger eftersom jag vet att hon varit här och rekat tidigare. Hon har skrivit om flera speciella optikbutiker i New York. Jag minns speciellt en som skulle vara något alldeles extraordinärt med både inredning, kläder och bågar. 
– Tyvärr, den finns inte kvar längre, svarar Åsa, men tipsar: 
– Det finns en butik på Wooster Street som heter Gentle Monster som jag gärna skulle vilja besöka. 

Jag lägger adressen på minnet.  Ärligt talat, när jag är utomlands är det sällan jag blir lockad av att gå in i optikbutiker. De ser ofta ganska lika ut, ganska tråkiga, lite som det alltid ser ut i optikbutiker. Ni förstår säkert hur jag menar. Men här på Manhattan känns det annorlunda. Jag blir nyfiken. Ett besök på Gentle Monster måste det bli och kanske även ett besök på Moscot Flag Ship Store. Men först vill jag ut i myllret och bara ta in det där Manhattankänslan som jag sett på film. Bror som varit här många gånger är den perfekta ciceronen bland sevärdheter och har hela tiden historier att berätta. 
Under dagarna ute på stan tittar jag på människors glasögon. Många har ganska ordinära bågar, ganska dåligt justerade och glasen är ofta utan antireflexbehandling. Att taxichauffören som körde oss in till Manhattan ens såg någonting i sina smutsiga ganska sneda metallbågar med glas utan AR var ett under. 
Under en morgonpromenad går vi förbi Campanile-huset på 450 East 52nd Street. I fantasin ser vi Greta Garbo komma ut ur porten svartklädd, i sina mörka solglasögon, allt för att få vara inkognito på sin morgonpromenad. Och där står vi och tittar. Vi går sakta därifrån för att inte tränga oss på. Vi är ju ändå försiktiga svenskar som inte vill störa. En annan gång ser vi Carrie från Sex and the City svepa ner från trappan från hennes lägenhet i Greenwich i sina snyggaste solbrillor på väg till en träff med Mister Big. Vi ser henne även rusa ner från trappan vid New York Public Library där bröllopet till slut inte blir av. Då bär hon inga solglasögonen utan tårarna skymtar i ögonvrån. 
Manhattan får fantasin att flöda. Alla har vi har sett filmer och serier härifrån. Det är lätt att se kändisarna framför sig. I fantasin anar vi även de bekanta ansiktena från långköraren Vänner på 90 Bedford Street i stadsdelen Greenwich. Vi är inte ensamma. I gatuhörnet utanför ”deras lägenhet” ser vi människor som tittar upp mot fönstren och in i caféet Central Perk som i tv-serien låg på bottenvåningen. 
Men vad ser vi i verkligheten då? En dag när vi vandrat längs hela High Line, parken som är anlagd på ett gammalt industrijärnvägsspår i Meat Packing District, går vi in i en optikbutik. Den har som affärsidé att när du som kund köper ett par glasögon ger butiken vidare ett par till någon som inte har råd att betala för sina. Kvinnan som möter oss i dörren har typiska optikerbågar och röda läppar. Hon visar oss artigt runt trots att hon nog känner på sig att vi inte kommer att handla något. Pass it on-idén känns sympatisk. Vi tackar för oss och går vidare. Jag är helt övertygad om att smörjmedlet i den intensiva staden är artigheten och det välmenade sättet. Metropolens kugghjul hålls igång av typiska New York fraser som: 
– Guys, how can I help You?
– Where are you from?
– You are welcome!
På hemvägen slinker vi in på Modern Arts (MOMA) museishop. Jag tittar in en monter och ser att olika designers har tagit fram egna glasögonmodeller. Har du ditt recept med dig kan du beställa dina singel vision-glasögon och få dem klara på en halvtimme. 
Det är medelhavsvarmt ute. För att orka de sista stegen hem beställer vi iskall lemonad i Oyster Bar på Grand Central, den enorma tågstationen i hjärtat av Manhattan. Vi pratar om Jackie Kennedy som var en av initiativtagarna till att rädda den rejält nedgångna tågstationen från rivning någon gång på sjuttiotalet. 
I turistshopen nere i tunnelbanan har vi precis läst i en barnbok om hennes arbete att initiera restaurationen. En damm i Central Park är uppkallad efter henne, Jackie Kennedy Onassis Reservoir. Hon finns verkligen kvar i historien här på Manhattan och jag tänker på hennes enorma svarta solglasögon som vi har en replica av i butiken hemma i Uppsala.  
När vi lämnar Oyster Bar visar bror mig hur jag kan vända mig mot hörnet utanför baren och viska. Han som ställt sig på andra sidan hör varje ord jag säger.
En annan förmiddag tar svägerskan med oss till Bloomingdales varuhus. Vid rödljuset utanför ser jag en vackert klädd kvinna vänta på grönt ljus. Hon bär högklackat, pennkjol och urläckra solbrillor. Undrar om hon arbetar med glasögon? tänker jag. Mycket riktigt, hon passerar precis som vi in genom dörrarna till varuhuset där hon ställer sig bakom disken på flotta solglasögonavdelningen med varumärken som Rag & Bone, Gucci, Chloé med flera. Jag är på vippen att köpa ett par solglasögon jag lika gärna kan beställa på Optikmässan i augusti bara för få med Manhattan-känslan i dem. 
Någon dag senare stiger vi in i The Hat Shop på 120 Thompson Street för att lockas av de vackra hattarna som är upphängda längs väggarna. Kanske finns det en hatt för mig? Jag älskar att inte bara att bära stora solglasögon utan även hattar med brätten som skyddar både hud och ögon. Butikens slogan tilltalar mig: It’s not just a hat it’s an experience. Damen som äger butiken läser av mitt behov av lite större hattar och berättar att det går att kan måttbeställa dem över nätet. Vi hittar en hatt som nästan passar men jag avvaktar ändå mitt köpbeslut. Kan jag nu få en hatt exakt måttad efter mitt huvud vill jag ha en sådan så småningom. Jag går ur butiken i känslan av att där kommer jag att vilja köpa alla hattar jag behöver i livet. 
Återigen har metropolens smörjmedel charmat mig. Är det inte precis den känslan vi vill förmedla när vi säljer glasögon?
It´s not just frames and glasses, it´s an experience. 
Det är som bror säger: I New York är människor inte särskilt ängsliga i sina olika klädstilar på det sätt som vi kan vara i Sverige. Alla variationer finns. Många tar ut svängarna rejält. Det är roligt att bara gå omkring att titta på människor när de passerar förbi på gatorna. 
Efter hattaffären går vi till butiken Åsa har tipsat om: The Gentle Monster på 70th Wooster Street. Nog är det en annorlunda optikbutik alltid eller är kanske konsthall ett bättre ord? För tredje gången gillt samma dag är jag på väg att shoppa bara för känslan skull. Jag får en stark ”vill ha”-känsla av de trekantiga solglasögonen som knappt skyddar från solen, inte går att glasa med styrka eller ens sitter speciellt bra. Men snygga är de. 
Vi strosar runt i lokalen och jag frågar en ung trendig expedit om de kan svara på några korta frågor för svenska tidningen OPTIKs räkning: Hon går för att kolla med sin chef. Efter en lång stund kommer hon tillbaka och säger artigt men avböjande: ” We don´t do interviews”, men tillägger sedan att det går bra att ta foton. 

Vi släpper känslan av kund-anonymitet så snart vi stiger ur butiken. Nu är vi på väg till Moscot Flag Ship Store. Där har man förstått vad det handlar om: Det märks att de vill att kunden ska få en helhetsupplevelse och bli bemött med uppmärksamhet och vänlighet. Vi blir återigen charmade och känner oss sedda genom den typiska artigheten, tillmöteskommandet och intresset för stunden som vi snabbt vant oss vid. Markus köper ett par riktigt läckra 60-talsbågar. 
De känns helt rätt när vi senare kommer fram till Christoffer Street i kvarteren av vid Stonewall-puben. Det är 50 år sedan priderörelsen startade här i och med upploppen vid puben i juni 1969. De gamla fördomarna, motståndet, repressalier mot HBTQ-personer känns oerhört förlegade men finns tyvärr kvar i stora delar av världen. Jag kommer att tänka på leverantören Kuno Qvist som tagit fram en färgstark Pridekollektion av glasögon och på Therese Blombäck, en de studerande som jag handlett på Optikerassistentutbildningen som skrivit om feministisk design i sitt examensarbete. Det är en bra början. Vad kan vi i branschen göra mera för att kanske påverka oss människor att bli mer fördomsfria i vårt förhållningssätt till varandra? 
Hela Manhattan andas Pride. Alla affärer av rang har Pride-kollektioner. De vackra färgstarka Prideflaggorna vajar i vinden överallt.
När vi ändå är inne på sådant som är viktigt i livet tar vi oss till Ground Zero där tvillingtornen stod innan ”nine eleven” för snart 18 år sen. Vi kan inte annat än stå tysta och begrunda. De stora fyrkantiga håligheterna där vattnet forsar längs sidorna påminner om det ofattbara som hände. 
​
På tunnelbanan hem lyckas vi hinna med snabbtåget. Vi passerar flera stationer utan att stanna. Vi trängs med Manhattanbor som längtar hem efter en lång dag i deras vardag och vi efter många turiststeg i staden.  Hemma hos familjen väntar pizzakväll. 
Dagarna går alldeles för fort och snart är vi är på väg till Sverige igen. Jag som brukar längta hem vill bara stanna kvar i Manhattans smältdegel. Det är motsägelsefulla tvisten som fascinerar, allt verkar möjligt och ändå omöjligt. Jag har hunnit se lite av de stora skillnaderna i liv för människorna som lever på Manhattan. Jag har känt haschdoften mellan skyskraporna, sett flera riktigt utslagna och hemlösa människor men jag kan ändå inte låta bli att börja älska The Big Apple. Här finns alldeles egen ton och känsla. Jag har fått smak på Manhattans yta och vill utforska ön på djupet.
Så tar vi farväl av New York-familjen.Under den långa resan hinner jag tänka på allt jag upplevt och vad som väntar hemma: Optikmässan kommer att bli speciellt spännande i år eftersom jag har äran att stå på scenen tillsammans med stilexperten Katarina Althin som även är tidningen Taras moderedaktör. Är du det minsta intresserad av färg, form och stil kan jag varmt rekommendera dig att komma och lyssna till vårt föredrag Öga för kropp & stil.
text Anki Palm
foto Markus Eriksson