Jag vill dig väl...

Varje dag händer hemska våldsdåd i vår värld. Oftast förtränger vi dem för att vi vill leva vårt vanliga liv. Vi klarar inte av att ta in allt det fruktansvärda. Så är det för mig i alla fall. Men i fredags blev det annorlunda. Där fanns inte plats för förträngning. Det var bara att försöka ta in.

Jag satt hos Elizabeth Ahlén för att jag få mina ögonbryn och ögonfransar färgade. Har ju inte kunnat måla mig på flera månader eftersom jag haft långvariga problem med torra ögon. Har tyckt att det varit ett mycket STORT problem... Tycker om att se mina ögon inramade med mascara.

Blundande med färg på bryn och fransar och glad över att äntligen få tillbaka lite färg på dem, hör jag Elisabeth säga:

-Det verkar ha hänt något hemskt i Stockholm. Min man messar att han sitter fast på kontoret och inte kan ta sig därifrån.

Vi blir tysta och chockade. Att få färg på fransarna känns inte så viktigt längre. Vi tittar på mobilen. Vi messar våra närmaste som är i Stockholm. Medan Elizabeth torkar av färgen  hör vi om det hemska som hänt.

Jag går därifrån, med mina fina ögon, till Jessica på Miramar Fashion. Vi ska ha modevisning i hennes butik i Gränby. I vanliga fall brukar det vara en rolig tillställning med många snygga kläder och livsglädje. Det blir det den här gången också men med en tung känsla av oro och sorg i bakgrunden.

Vi vet att vi vill leva det liv vi brukar leva. Vi vill inte att terror ska göra oss rädda och misstänksamma. När jag går utifrån köpcentret och ser poliser med tjänstevapen går tankarna åter och återigen till de som drabbas, de som dött, de som var nära, de som på plats upplevde allt.

Så har tankarna gått hela helgen. Och jag vet att jag inte är ensam. Vi är många som har följt nyheterna.  Bedrövats, gråtit, förbannat för att sedan förundras över kraften som ändå bor inom oss: Kärlekens och  seendets kraft.

Jag ser dig. Du ser mig. Jag vill dig väl. Du vill mig väl. 

På lördagen åker jag ner till #openstockholm för att delta i en föreställning som Marie Bergman och Sofia Sivertsdotter håller i Katarina kyrka på Söder. Sofia läser ur sin bok Tillit. Och vi sjunger, tonar tillsammans. Det blir till en stark gemenskap med människor jag aldrig träffat tidigare. Även Sofia träffar jag för första gången. Det är hon som varit min duktiga och inspirerande författarcoach.  Det känns stort.

På tåget hem tänker jag  på föraren i lastbilen. Jag tänker på hans liv. Jag tänker på vad det är som gjort att han drivits till sådana här handlingar. Hur har hans liv sett ut till nu?

Idag följer jag manifestationen för kärlek på Sergels torg på TV. Den tysta minuten är så stark. Mitt i allt blir det så uppenbart att det är mer som förenar oss människor än det är som skiljer oss åt.

Illustration: Jesper Holm

---